Hus - igen...

I går var Björnta och Niklas iväg och tittade på vårt förhoppningsvis blivande hus. De kollade och mätade och grejade och kom fram till att badrummet kan bli något större. Från att vara ca 1.70x1.70 kan det bli 1.70x2.50. Om jag minns rätt. Det lär jag ju inte göra.

Men det blev en hel del större minns jag i alla fall. Och varenda centimeter är ju uppskattad när man har ett föredetta skafferi att jobba med. Om jag fattat saken rätt efter letande på en massa forum så måste minst ett badrum på bottenvåningen vara handikappanpassat. I kåken finns bara ett badrum.

Det betyder lite mer jobb, men det kan ju vara en fördel att göra det riktigt från första början. Snart blir det väl lagkrav på den saken. Kan ju också vara en fördel om vi faktiskt köper huset och Björntas syster hälsar på - hon sitter ju faktiskt i rullstol.

Klantig som jag är så hade jag igår dessutom tappat bort halsbandet jag fick av Björnta när vi firade ett år tillsammans plus mina gula fårskinnstofflor. Det första jag hittade var tofflorna, de låg på ett verkligt logiskt ställe... Eller inte!

Längst ner i kartongen jag använder som pappersinsamling återfann jag först en, sedan två, gula tofflor i fårskinn. Nästa sak jag upptäckte var borta var mitt silverhalsband. Letade som en galning efter det, rummet såg ut som ett bombnedslag när jag letat överallt men inget halsband stod att finna.

Kändes förjävligt kan jag tala om. Jag hade tappat bort ett jättefint halsband, som dessutom var det första smycke min underbara pojkvän gav mig. Efter en nedstämd promenad med hunden kom jag på att jag haft min bärbara dator på skrivbordet och att jag nu packat ner den, öppnade väskan och vek upp datorn. Gissa vad som fanns där och som jag desperat letat efter i nästan en timme? Mitt halsband!

Verkar som att det var någon som var lite tankspridd i söndags...