onsdag 9 februari 2011

Nu vill jag inte mer...

Hela den här vintermarknaden/isskulptursutställningen håller på att balla ur. Ingen vet nånting, info är omöjligt att få. Och jag orkar inte jaga alla för att få veta det jag behöver veta!

Räcker det inte med att sitta och leta loggor en hel eftermiddag plus en hel förmiddag? Det var ändå inte mitt jobb!

Och nu tänker vår idiot till fotolärare dra med oss på en mässa i Sundsvall på söndagen - får vi kompledigt för det? Nej, antagligen inte, så jag tänker inte gå heller.

måndag 24 januari 2011

Bilen fick spunk

I söndags när jag åkte ner till Fränsta var Nemi (den skitbilen!!!) riktigt billig... Först och främst så är hon groteskt spårkänslig och att ge sig ut i modd med den bilen kan man ju jämställa med ett självmordsförsök...

För det andra så behöver hon nya vindrutetorkare, det har hon behövt sen i höstas men nån viss person har glömt att köpa det. Så när jag kommer ner mot Sundsvall så börjar det regna och det kommer en brun saltig dimma från vägen, vilket resulterar i att jag ser ingenting och enda sättet jag kan se någonting på är genom att använda spolarvätska. Spolade rutan, såg i ca 100 meter, sen på't igen bara!

På väg mot Fränsta fick Nemi spunk, hade vridit över ljusinställningsgrejen i helljusläget men behövde inte blända på förrän jag närmade mig Stöde. Då blinkade jag bara med helljuset. Det gick inte att blända på! Om jag skulle ha helljus så var jag tvungen att hålla spaken i rätt läge, vilket fick mig att gå i taket av ilska!

Lugnade mig en smula, och i brist på bättre idéer så vred jag över ljusinställningsgrejen i noll-läge och sedan över till helljusläget igen. Vad händer då då? Jo, helljuset börjar funka! Tror jag blir knäpp, det är ju tur att det var så enkelt att fixa felet, men jag kommer att få en hjärnblödning när det ska vara småfel och skitsaker med allting!

onsdag 12 januari 2011

Bah!

Arkitektritat, landscaping, trender, homestyling... Det är riktigt blaj det.

Måste man ha en massa svindyra designermöbler i köket? Duger inte ett gammalt furubord som en farfar eller nåt sånt har snickrat? I det gamla finns ofta en historia, och ett affektionsvärde. Även om jag inte vet vem som har snickrat mitt köksbord så kan jag ju ändå uppskatta och sätta värde på arbetet som är nedlagt på bordet.

Har de senaste dagarna suttit på massor av heminredningssidor och forum, läst, kollat, tagit inspiration och funderat. En sak stör mig.

Det mesta man ser är nya saker!

"Dysfunktionella platsbyggda kök", bara för att ett kök är platsbyggt och från 1950-talet så behöver det ju inte vara dysfunktionellt. Visst, det är förmodligen väldigt låg bänkskiva och lådorna går trögt - går inte sånt att åtgärda?

I min värld går det i alla fall. Bygg en sockel och höj upp skåpen, gör du sockeln tillräckligt hög kan du till och med ha lådor i den om du vill. Nu är jag inte snickare så jag vet vad som går att göra, men att modifiera lådor borde ju gå. Någon form av glidmekanism måste ju vara möjlig för den händige att snickra till.

I min lägenhet i Fränsta har jag ett gammalt platsbyggt 1940-talskök. Det fungerar än, och nu är året 2011. Det betyder att köket har hållit i 60-70 år. Jag har aldrig hört talas om ett Ikea-kök som hållit så länge.

Riktiga, alltså gamla, kök går att måla om när man tröttnat på luckorna. Många moderna luckor går inte att måla om, utan man får helt enkelt byta ut luckorna. Slöseri! Mitt kök har varit gult, aprikos, blått och nu är det rosalila. Jag gillar den tidsresan, att man kan titta på olika avskavningar i köket och konstatera att det är olika färger som varit populära genom tiderna.

Vad är det för fel på det som är gammalt? Eller snarare, vad är det för fel på en del människor?

Vissa behåller delar av sina gamla platsbyggda kök och lägger till en ny köksö eller några skåp, och lyckas få de två att harmoniera väldigt bra. Andra slänger ut allt i ett hus som har historia och ersätter det med nya opersonliga saker.

Om man tittar på exempelvis Blocket kan man hitta massor med spegeldörrar i fint skick, gissningsvis är det någon dåre som säljer dem för att det ska in nya släta folierade dörrar, dörrar som inte har någon som helst charm och som bara kolliderar med husets stil. Ofta är dessutom spegeldörrar lite ojämna i storleken, och standardmått fanns det inte. Då måste man börja såga upp eller sätta igen delar av dörröppningarna, bygga eller byta karmar, och med igenbyggningar kommer ett annat problem: det måste tapetseras om.

Nä, tacka vet jag att måla om och behålla saker. Är det helt så är det ju vansinne att kasta det bara för att man ledsnat på färgen!

tisdag 11 januari 2011

Insnöad

Nu är det konstaterat - jag är insnöad!

Inte bokstavligt talat, utan mer bildligt... Ett visst hus från 1930 har verkligen bitit sig fast i min hjärna och förvandlat den till något slags mos som bara duger till att drömma med...

Har ägnat eftermiddagen åt att rita upp två varianter av ett badrum i storleken 170x270 cm. Det är inte jättestort men jag är van vid compact living så jag klurade ut en lösning rätt fort och med hjälp av mått tagna från diverse saker på nätet var tankeprocessen snart igång.

Hittade också en slags "mall" på hur handikappanpassade badrum kan se ut, kombinerade minimi- och normalmåtten och fick till två versioner på badrum som jag tror kan funka. Hade ju varit jättelätt om inte vi (eller snarare jag) hade varit tvungen att ha torktumlare. Då hade man tjockabongat in tvättmaskinen under varmvattenberedaren och haft utrymme för massor av grejer!

Nu ska det få plats en så kallad "tvättpelare", vilket komplicerar saker lite grann.

Jag har förresten ägnat mer än bara eftermiddagen åt detta huvudbry. Klockan är i skrivande stund snart åtta på kvällen, och det här började jag med när jag kom hem från skolan vid fem. Har dessutom ägnat merparten av skoldagen åt att titta på planlösningar för kök och lärt mig en massa ny terminologi, vilket kan vara bra om man ska fatta vad man läser i alla dessa guider, forum och tips-sidor.

Nu blir det en väldigt sen middag bestående av spagetti, olivolja och havsörtsalt - mer vegetarisk än så kan inte min mat bli! Vad näringsvärdet ligger på är däremot inte värt att diskutera...

måndag 10 januari 2011

Hus - igen...

I går var Björnta och Niklas iväg och tittade på vårt förhoppningsvis blivande hus. De kollade och mätade och grejade och kom fram till att badrummet kan bli något större. Från att vara ca 1.70x1.70 kan det bli 1.70x2.50. Om jag minns rätt. Det lär jag ju inte göra.

Men det blev en hel del större minns jag i alla fall. Och varenda centimeter är ju uppskattad när man har ett föredetta skafferi att jobba med. Om jag fattat saken rätt efter letande på en massa forum så måste minst ett badrum på bottenvåningen vara handikappanpassat. I kåken finns bara ett badrum.

Det betyder lite mer jobb, men det kan ju vara en fördel att göra det riktigt från första början. Snart blir det väl lagkrav på den saken. Kan ju också vara en fördel om vi faktiskt köper huset och Björntas syster hälsar på - hon sitter ju faktiskt i rullstol.

Klantig som jag är så hade jag igår dessutom tappat bort halsbandet jag fick av Björnta när vi firade ett år tillsammans plus mina gula fårskinnstofflor. Det första jag hittade var tofflorna, de låg på ett verkligt logiskt ställe... Eller inte!

Längst ner i kartongen jag använder som pappersinsamling återfann jag först en, sedan två, gula tofflor i fårskinn. Nästa sak jag upptäckte var borta var mitt silverhalsband. Letade som en galning efter det, rummet såg ut som ett bombnedslag när jag letat överallt men inget halsband stod att finna.

Kändes förjävligt kan jag tala om. Jag hade tappat bort ett jättefint halsband, som dessutom var det första smycke min underbara pojkvän gav mig. Efter en nedstämd promenad med hunden kom jag på att jag haft min bärbara dator på skrivbordet och att jag nu packat ner den, öppnade väskan och vek upp datorn. Gissa vad som fanns där och som jag desperat letat efter i nästan en timme? Mitt halsband!

Verkar som att det var någon som var lite tankspridd i söndags...

fredag 7 januari 2011

Myrkrypningar

Jag är otålig, rastlös, hoppfull och jag vet inte vad mer...

I helgen ska kanske Björnta och svåger Niklas titta närmare på huset, på måndag ska Björnta upp till Bredbyn och träffa ägaren till en vulkverkstad som söker folk. Så förstod jag det i alla fall...

Tänker redan på huset som vårt, vilket är rätt idiotiskt med tanke på att vi inte ens vet vad tidigare ägaren vill ha för kåken.

Men det är ett mysigt hus, jag gillar det verkligen och ju mer jag hört Björntas mormor berätta om huset desto mer känner man historiens vingslag eller vad man ska säga... Det byggdes av hennes pappa i början av 1930-talet och familjen flyttade in när hon var 3 år gammal.

Överallt i huset är det riktiga spegeldörrar, till och med den lilla dörren in till toan (det tidigare skafferiet) är en spegeldörr, fast i miniatyr. I köket finns det en kolabrun vedspis och världens mest idiotiska upplägg. För att komma in på toan måste man gå på tvären, och det är inte ett dugg handikappanpassat.

Jättehöga och breda tåknäckar-trösklar är ett exempel.

torsdag 6 januari 2011

Flytt igen kanske?

Jag och älsklingen har sedan vår förlovning den 1/1 tittat på ett hus och nästintill bestämt oss för att försöka köpa det, beroende på priset.

Dessutom har Björnta hittat ett jobb som han ska söka, så jag hoppas hoppas hoppas verkligen att han kan få det.

Jag ska plugga färdigt, blir klar i maj 2011. Har praktik på Tidningen Ångermanland och hoppas ju att jag ska få sommarjobb där åtminstone.